Jag vill här försöka tolka vad den kända bildstenen från Smiss i När på sydöstra Gotland kan betyda och vad den vill förmedla till eftervärlden.
Landsantikvarie Greta Arvidsson fick 1954 se en mycket originell bildsten hos lantbrukaren Karl Larsson på Smiss gård i När. Han hade två år tidigare tagit upp den ur en åker intill det stora gravfältet på Smiss och Rickvide backar, eftersom den länge varit i vägen vid plöjning. Stenen låg då med bildsidan nedåt. På samma gravfält, nu till stor del uppodlad, hade tidigare påträffats två bildstenar, varav den ena hade ungefär samma datering som den nyfunna stenen, som har tolkats så att den kom till i övergången mellan folkvandringstiden och vendeltiden alltså omkring år 500 vår tideräkning. Det var en period av präglades av krig och stora omställningar över hela Europa där Skandinavien också kom att involveras.
Många olika tolkningar har gjorts under de närmare sjuttio år som gått sedan stenen upptäcktes.
Motivet är unikt för en gotländsk bildsten. Den sittande figuren vänder sig mot betraktaren och det så kallade triskelemotivet, med tre sammanslingrade djur, finner man inga likheter till på de gotländska bildstenarna. På andra stenar från Gotland är kvinnofigurer alltid i profil och man kan tydligt urskilja klädedräkter. (Nylén. Lamm 2003 i sin helhet, Göranson 1999:36). Kvinnligt genus utmärks just av dräkten som alltid är fotsid och ofta också har ett släp. Kvinnor utmärks också på stenarna av en S-kurva från huvud ner till fötterna.
Hur har nu arkeologerna tolkat stenen från Smiss? Sune Lindqvist (1887-1976) som har beskrivits som giganten inom bildstensforskning gav en beskrivning av stenen och sökte paralleller i både nordisk mytologi och i utomnordisk konst utan att finna några påtagliga likheter (Lindqvist,1955, Hermodsson 2000:109). Lindqvist jämförde den sittande figuren med de kretensiska ormgudinnorna. Birgit Arrhenius och Wilhelm Holmqvist beskrev flera gotländska bildstenar i en artikel i Fornvännen 1960. Vad gäller Smisstenen knöt de den till senkeltisk konst, som de menade hade levt kvar på de brittiska öarna ännu fram i kristen tid. Den sittande figuren ansåg Arrhenius och Holmqvist vara Daniel i ormgropen. Många skribenter har senare valt beteckningen ormhäxan eller ormtjuserskan. (Nylén, Lamm:40, Burenhult:327).
Karin Andreasson-Utas (1994) tycker sig kunna utläsa tydliga fruktbarhetssymboler utifrån människofigurens framställning och djurens symbolvärde. Det påståendet fick inte stå oemotsagt.
Att figuren på stenen är en kvinna, gick Lars Hermodsson emot. (Fornvännen 2000). Han menade istället, att det är den keltiska guden Cernunnos som är avbildad på stenen. Han gör den analysen utifrån den bild som anses vara Cernunnos på Gundestrupkitteln från andra århundradet före vår tideräkning (f.v.t). Figuren sitter i en yogaställning med sin högra häl mot sina genitalier (https://sv.wikipedia.org/wiki/Gundestrupskitteln).
Hermodsson glömmer att jämföra med tre andra bilder på samma kittel som alldeles klart föreställer kvinnliga gudomligheter. De har samma frisyrer som kvinnan på Smiss-stenen. På den översta bilden finns en liten figur som kammar håret på huvudfiguren. Likheten i frisyrerna gör att jag utan betänkande vill påstå att Smiss-stenen föreställer en gudinna.
Smisstenen finns i Fornsalen, Gotlands Museum. De beskriver henne sålunda: Förutom att kvinnan kopplats till den långt senare nerskrivna myten om de första människorna på ön, gör hennes benställning – brett isär – att hon kan föreställa en födande kvinna, en modergudinna. Från flera äldre bronsålderskulturer finns avbildningar av födande kvinnor i denna ställning.” (www.gotlandsmuseum.se)
De nämner inte var dessa avbildningar finns, men jag har hittat flera hällristningar som kan tolkas som födande gudinnor.
Engelstrupstenen anses vara den förnämsta hällristningen man funnit i Danmark. Den är daterad till bronsåldern.
Hällristning från Rished, (Askum 70:1), Bohuslän.
En fråga som inställer sig: – Var är barnet? Kan bilderna föreställa något mer än en födande Gudinna?
Jag gör ett djärvt språng till Inanna som i tid ligger så gott som samtidigt med hällristningarna i Skandinavien.
”Mitt sköte bär nymånens skönhet,
denna himmelska båt
denna oplöjda jord på stäppen,
denna damm där fåglarna samlas,
mitt välvattnade fält,
mitt eget sköte, jungfruns sköte
den öppna välvattnade kullen.
Vem ska plöja den?
Mitt sköte, härskarinnans sköte,
den fuktiga, välvattnade jorden,
vem ska dra hit en tjur?
Härskarinna, kungen skall plöja den för dig.”
(Från Inanna, Skymningens drottning 2011:40)
Det finns en hällristning som för tankarna till denna dikt:
Motivet kan inte ses enbart som en vardaglig handling utan som en mångtydig helig akt. På denna ristning från Aspeberget i Bohuslän, är den som plöjer med ådern fallisk. Ådern som redskap kan i viss mån likna fallos i sexualakten. Först lång senare uppfanns som bekant plogen som vänder jorden.
Jag menar att de senaste tusen årens sexuella tabun och androcentrism gör det svårt att tänka i alternativa banor, att man kan se bilden som annat än den födande gudinnan. Livets port har både en ingång och en utgång. En utgång när livet tar sin början för det nyfödda barnet, men en ingång både när livet initieras och när det avslutas. För forntidens människor bör det inte ha varit en omöjlig tanke, att livet avslutades med att den döda, metaforiskt, återvände till moderlivet – till moder jords sköte. I Bibeln berättas hur en man, Nikodemos, tvivlade på hur han skulle kunna gå in i moderlivet för att kunna födas på nytt (Johannes 3:3-6). Även om han alltså inte trodde på möjligheten var det ändå vad som föresvävade honom.
Bilden kan således tolkas som gudinnan som tar emot de döda men lika gärna kan bilden avse den inbjudande gudinnan, som välkomnar guden att i helig extas förenas med henne, för att därigenom försäkra om fortsatt liv på jorden.
Symbolen av det kristna korset i kyrkor såväl som hängen runt halsen på kristna personer har en mångtydig innebörd. Korset som tortyr- och avrättningsredskap är knappast det centrala för troende. Istället symboliserar korset den lidande Kristus och den uppståndne i förening samt kristen etik överhuvudtaget. Jag vill peka på möjligheten att symbolen med en kvinna med utspärrade ben kan vara lika mångtydigt. Den kan stå för den heliga sexualakten, den födande gudinnan och återvändandet till moderlivet förenat i ett. Ett uttryck för liv och död i ett evigt kretslopp.
Bildstenen från Smiss i När visar på en föreställning som man kan finna spår av under bronsåldern och järnåldern tills den fick detta uttryck i övergången mellan folk-vandringstid och Vendeltid i denna sten. Den visar på ett aktivt minnesarbete över årtusenden. Bara några generationer efter resandet av stenen lades den ner med bildytan mot jorden. Bildstenen visar på en trosföreställning som kan ha varit allmän under årtusenden, men som nu inte ansågs lämplig. Nya trosföreställningar hade gjort sitt intåg.
Namnet När på en socken på sydöstra Gotland kan vi nog också vara ganska säkra på härrör från gudinnan Nerthus eller När som hon förmodligen hette här i Skandinavien.
Feministarkeologen 