Feministarkeologen

Jag vill här försöka tolka vad den kända bildstenen från Smiss i När på sydöstra Gotland kan betyda och vad den vill förmedla till eftervärlden.

Landsantikvarie Greta Arvidsson fick 1954 se en mycket originell bildsten hos lantbrukaren Karl Larsson på Smiss gård i När. Han hade två år tidigare tagit upp den ur en åker intill det stora gravfältet på Smiss och Rickvide backar, eftersom den länge varit i vägen vid plöjning. Stenen låg då med bildsidan nedåt. På samma gravfält, nu till stor del uppodlad, hade tidigare påträffats två bildstenar, varav den ena hade ungefär samma datering som den nyfunna stenen, som har tolkats så att den kom till i övergången mellan folkvandringstiden och vendeltiden alltså omkring år 500 vår tideräkning. Det var en period av präglades av krig och stora omställningar över hela Europa där Skandinavien också kom att involveras.

 Många olika tolkningar har gjorts under de närmare sjuttio år som gått sedan stenen upptäcktes.

 Motivet är unikt för en gotländsk bildsten. Den sittande figuren vänder sig mot betraktaren och det så kallade triskelemotivet, med tre sammanslingrade djur, finner man inga likheter till på de gotländska bildstenarna. På andra stenar från Gotland är kvinnofigurer alltid i profil och man kan tydligt urskilja klädedräkter. (Nylén. Lamm 2003 i sin helhet, Göranson 1999:36). Kvinnligt genus utmärks just av dräkten som alltid är fotsid och ofta också har ett släp. Kvinnor utmärks också på stenarna av en S-kurva från huvud ner till fötterna.

 Hur har nu arkeologerna tolkat stenen från Smiss? Sune Lindqvist (1887-1976) som har beskrivits som giganten inom bildstensforskning gav en beskrivning av stenen och sökte paralleller i både nordisk mytologi och i utomnordisk konst utan att finna några påtagliga likheter (Lindqvist,1955, Hermodsson 2000:109). Lindqvist jämförde den sittande figuren med de kretensiska ormgudinnorna. Birgit Arrhenius och Wilhelm Holmqvist beskrev flera gotländska bildstenar i en artikel i Fornvännen 1960. Vad gäller Smisstenen knöt de den till senkeltisk konst, som de menade hade levt kvar på de brittiska öarna ännu fram i kristen tid. Den sittande figuren ansåg Arrhenius och Holmqvist vara Daniel i ormgropen. Många skribenter har senare valt beteckningen ormhäxan eller ormtjuserskan. (Nylén, Lamm:40, Burenhult:327).

Karin Andreasson-Utas (1994) tycker sig kunna utläsa tydliga fruktbarhetssymboler utifrån människofigurens framställning och djurens symbolvärde. Det påståendet fick inte stå oemotsagt.

 Att figuren på stenen är en kvinna, gick Lars Hermodsson emot. (Fornvännen 2000). Han menade istället, att det är den keltiska guden Cernunnos som är avbildad på stenen. Han gör den analysen utifrån den bild som anses vara Cernunnos på Gundestrupkitteln från andra århundradet före vår tideräkning (f.v.t). Figuren sitter i en yogaställning med sin högra häl mot sina genitalier (https://sv.wikipedia.org/wiki/Gundestrupskitteln).

Hermodsson glömmer att jämföra med tre andra bilder på samma kittel som alldeles klart föreställer kvinnliga gudomligheter.  De har samma frisyrer som kvinnan på Smiss-stenen. På den översta bilden finns en liten figur som kammar håret på huvudfiguren. Likheten i frisyrerna gör att jag utan betänkande vill påstå att Smiss-stenen föreställer en gudinna.

Smisstenen finns i Fornsalen, Gotlands Museum. De beskriver henne sålunda: Förutom att kvinnan kopplats till den långt senare nerskrivna myten om de första människorna på ön, gör hennes benställning – brett isär – att hon kan föreställa en födande kvinna, en modergudinna. Från flera äldre bronsålderskulturer finns avbildningar av födande kvinnor i denna ställning.” (www.gotlandsmuseum.se)

 De nämner inte var dessa avbildningar finns, men jag har hittat flera hällristningar som kan tolkas som födande gudinnor.

Engelstrupstenen anses vara den förnämsta hällristningen man funnit i Danmark. Den är daterad till bronsåldern.

Hällristning från Rished, (Askum 70:1), Bohuslän.

En fråga som inställer sig: – Var är barnet? Kan bilderna föreställa något mer än en födande Gudinna?

Jag gör ett djärvt språng till Inanna som i tid ligger så gott som samtidigt med hällristningarna i Skandinavien.

”Mitt sköte bär nymånens skönhet,

denna himmelska båt

denna oplöjda jord på stäppen,

denna damm där fåglarna samlas,

mitt välvattnade fält,

mitt eget sköte, jungfruns sköte

den öppna välvattnade kullen.

Vem ska plöja den?

Mitt sköte, härskarinnans sköte,

den fuktiga, välvattnade jorden,

vem ska dra hit en tjur?

Härskarinna, kungen skall plöja den för dig.”

(Från Inanna, Skymningens drottning 2011:40)

Det finns en hällristning som för tankarna till denna dikt:

Motivet kan inte ses enbart som en vardaglig handling utan som en mångtydig helig akt. På denna ristning från Aspeberget i Bohuslän, är den som plöjer med ådern fallisk. Ådern som redskap kan i viss mån likna fallos i sexualakten. Först lång senare uppfanns som bekant plogen som vänder jorden.

Jag menar att de senaste tusen årens sexuella tabun och androcentrism gör det svårt att tänka i alternativa banor, att man kan se bilden som annat än den födande gudinnan. Livets port har både en ingång och en utgång. En utgång när livet tar sin början för det nyfödda barnet, men en ingång både när livet initieras och när det avslutas. För forntidens människor bör det inte ha varit en omöjlig tanke, att livet avslutades med att den döda, metaforiskt, återvände till moderlivet – till moder jords sköte. I Bibeln berättas hur en man, Nikodemos, tvivlade på hur han skulle kunna gå in i moderlivet för att kunna födas på nytt (Johannes 3:3-6). Även om han alltså inte trodde på möjligheten var det ändå vad som föresvävade honom.

 Bilden kan således tolkas som gudinnan som tar emot de döda men lika gärna kan bilden avse den inbjudande gudinnan, som välkomnar guden att i helig extas förenas med henne, för att därigenom försäkra om fortsatt liv på jorden.

Symbolen av det kristna korset i kyrkor såväl som hängen runt halsen på kristna personer har en mångtydig innebörd. Korset som tortyr- och avrättningsredskap är knappast det centrala för troende. Istället symboliserar korset den lidande Kristus och den uppståndne i förening samt kristen etik överhuvudtaget. Jag vill peka på möjligheten att symbolen med en kvinna med utspärrade ben kan vara lika mångtydigt. Den kan stå för den heliga sexualakten, den födande gudinnan och återvändandet till moderlivet förenat i ett. Ett uttryck för liv och död i ett evigt kretslopp. 

 Bildstenen från Smiss i När visar på en föreställning som man kan finna spår av under bronsåldern och järnåldern tills den fick detta uttryck i övergången mellan folk-vandringstid och Vendeltid i denna sten. Den visar på ett aktivt minnesarbete över årtusenden. Bara några generationer efter resandet av stenen lades den ner med bildytan mot jorden. Bildstenen visar på en trosföreställning som kan ha varit allmän under årtusenden, men som nu inte ansågs lämplig. Nya trosföreställningar hade gjort sitt intåg.

Namnet När på en socken på sydöstra Gotland kan vi nog också vara ganska säkra på härrör från gudinnan Nerthus eller När som hon förmodligen hette här i Skandinavien.

Ett märkligt gravfält

Gravfältet Tuna i Badelunda upptäcktes i samband med ett husbygge och grävdes ut på 1950-talet. Den först undersökta graven, som var en kammargrav, fick beteckningen X. Den innehöll bland annat en stor guldskatt och har med C14- metod daterats till mitten eller senare delen av 200-talet e.Kr. (Fernstål 2004:255). Den är den konstaterat äldsta av gravarna på gravfältet. Utgrävningsområdet visade sig innehålla ett stort antal gravar som alla var orienterade mer eller mindre rund den äldsta graven X. Bland gravarna fanns såväl brandgravar som kammargravar och dessutom fann man åtta konstaterade båtgravar. Ytterligare båtgravar kan finnas utanför utgrävningsområdet, uppskattningsvis fem eller sex stycken (Nylén & Schönbeck 1994:151). Alla båtgravar liksom kammargraven X har könsbestämts till kvinnor utifrån föremålen i gravarna (Nylén & Schönbeck 1994). Bevarade textilfragment visade, att de döda kvinnorna begravts iförda påkostade dräkter av flera olika material, bl.a. siden (Nylén & Schönbeck 1994 s.151). Påtagliga statusgravar tillhörande män tycks överlag saknas på Tunagravfältet före Vikingatiden. Inga rester efter hästar har konstaterats utom i den allra sista som var en mansgrav, en krigargrav.

Tuna i Badelunda

Badelunda är en socken i Västmanland några kilometer öster om Västerås. Området låg mycket centralt under järnåldern nära Mälaren som då var en havsvik. Badelundaåsen som sträcker sig långt norrut in i Dalarna kan förutsättas ha varit av den största betydelse som kommunikationsled genom tiderna men är numera starkt sönderhackad genom grustäkter (Hyenstrand 1973). Flera hålvägar har konstaterats i området. Längs åsen kan varor ha fraktats ner till kusten. De produkter som kan ha varit aktuella var framför allt skinn och järn. Korn och ull kan ha fraktats i motsatt riktning. De nordliga skogarna var bebodda av människor som senare kom att kallas samer, vilka producerade såväl de åtråvärda skinnen från mård, ekorre och hermelin som järn, framställt ur myrmalm. Tuna utgjorde alltså en plats där livlig handel kan ha bedrivits och möten mellan människor ägde rum. Att varor från avlägsna områden nådde Badelunda kan konstateras genom att förutom romerska föremål även spår av siden hittats i gravarna.

I området finns ett stort antal fornlämningar. Den välkända Anundhögen intill Badelundaåsen och området däromkring kan knytas till Tuna under järnåldern (Fernstål 2004:39). Anundhögen vill Anders Carlsson datera till folkvandringstiden till skillnad från Peter Bratt som föreslår Vikingatiden (Carlsson 2015:138). Även om Anundhögen kan sägas ingå i den komplexa miljön kring Tuna bör den, även om vi sällar oss till Carlssons datering, ha anlagts minst tre århundraden senare än grav X. Om man betänker att inga vapen hittats i Tunagravarna är det sannolikt att Anundhögen inte uppfördes förrän långt in på Vikingatiden.

Badelunda var en socken tills nyligen, då den språkligt och juridiskt förändrats till trakt som numera är det begrepp som används inom den geografiska indelningen av Sverige. Socken har försvunnit ur administrativa benämningar och används numera endast i arkeologiska sammanhang, där vi fortfarande redovisar fornlämningar efter den gamla beteckningen. Områden, bygder eller trakter som motsvarar den kyrkliga indelningen i socknar kan redan ha varit etablerade under äldre romersk järnålder. Åsa Wall kopplar de hägnade bergen på Södertörn till gränsplatser mellan bygder. Flertalet av Södertörns hägnade berg ligger precis på eller nära sockengränserna. Dessa sträcker sig i huvudsak genom bergiga skogsområden som kan beskrivas som naturliga gränser i landskapet (Wall 2003:76). Även Ståhle anser att sockengränserna på Södertörn är mycket gamla och att sockennamnen också är mycket ålderdomliga (Ståhle 1950:103). I Badelunda ligger en så kallad fornborg, Beiby borg/RAÄ 40 nära norra delen av socknen på gränsen till Tillberga socken där Tillberga, Romfartuna och Kumla socknar strålar samman (Fernstål 2004:76). Fornborgen kan alltså haft funktionen att samordna socknarna. Bejby borg är av en annan typ än de som återfinns på Södertörn, där de hägnade bergen utmärks av att man möts av ett nytt landskap med vid utsikt när man kommer upp på berget. Bejby borg kännetecknas istället av att man inte har utsikt från borgen och inte heller kan man se in i anläggningen. De bör därför ha haft olika användning och/eller innebörd. Trots denna skillnad bör det gå att reflektera över om senare tids socken redan kan ha varit etablerad även i Västmanland under romersk järnålder. 

Område är ett intressant ord i sammanhanget att leka med. Rå om, omgärda, ge råd, råda, rå över, rådman, kommunalråd etc. Vem råder över området? I ordens nutida användning betyder att rå om oftast att äga, men statsrådet äger inte staten eller kommunalrådet kommunen. Jag gör denna ordlek för att kunna ställa frågan: – Vem rådde över området under romersk järnålder och vilken funktion hade den personen?  🧥

Tiden nu och då

Järnålder innebar radikala förändringar på många områden. Hur dessa förändringar etablerades inom skilda områden är föremål för tolkningar inom arkeologin. Det andocentriska perspektivet har därvidlag varit företrädande. Fokus har ofta varit att identifiera, ibland triumfatoriskt, att hövdingar fick eller tog makt. Men över vad?

 Ett stormannavälde kan visserligen urskiljas i början av bronsåldern, inte minst i Danmark med alla storhögar, men det tycks ha mattats av under senare delen av bronsåldern och efterträtts av någon som inte uppmärksammats i samma utsträckning, nämligen att kvinnor fick allt större inflytande.  Gravskicket är vad man utgår ifrån vid bedömningen.

Det finns en kraftig koncentration av rikt utrustade kvinnogravar från mitten av 100 – talet, vår tideräkning, i området norr om Badelunda, bland andra i Romfartuna, Västmanland och inte långt österut i Tillinge och Simtuna i västra Uppland. Längre västerut i Västmanland, nära Mälaren, återfinns rika kvinnogravar i Säby, Kolbäck samt i Lundby. Samtliga gravar utom två är skelettgravar (Burenhult 2:272). När kvinnan i grav X gravläggs ca 100 år senare har hon alltså haft lokala föregångare (Carlsson 2015:136, Andersson 1998:86ff). Carlsson antyder dock inte vilken funktion dessa föregångare kunde ha haft. Kent Andersson menar å sin sida att kvinnor i rika gravar råkade dö vid en tidpunkt då de kunde användas som brickor i ett spel, som ledde fram till en organiserad politisk struktur i Uppland-Västmanland (1998:88). Han anser att det är ett provinsiellt försök att efterlikna något, nämligen så kallade furstegravar av Lübsow-typ, men som man inte hade förutsättningar att till fullo imitera. Närvaron av statusgravar signalerar existensen av en lokal elit, där kvinnor används som brickor i ett spel, menar han. (1998: 86-88). Han påtalar också att män nu anser sig behöva fler söner, varför de gifter sig med allt yngre kvinnor vilka dör i barnsäng. Han påpekar dock att gravarna inte visar på någon ökad dödlighet bland unga kvinnor (Andersson 1998). Kent Andersson har tolkat kvinnan i Grav X som en dansk prinsessa som blev bortgift men en hövding i Västmanland. Detta långt innan prinsar och prinsessor fanns i Norden

Anderssons instrumentala syn på kvinnor har inte varit helt ovanlig inom akademin. Mest känd för detta synsätt var den franske antropologen Claude Lévi – Strauss och hans tes om gruppers utbyte av kvinnor, där kvinnor enligt denna doktrin inte hade någon talan (Knight 2008). Bland antropologer är dessa tankar numera överspelade. Men de har sin historia. Frederick Engels publicerade en essä, The Origin of the Family Private Property and the State, kort efter att hans vän Karl Marx hade avlidit. Engels argumenterade för att familjens ursprung från början var matrilinjärt. Engels menade att varje barn uppfostrades inte bara av sina föräldrar utan av hela klanen eller släkten. Under början av 1920-talet kom dessa idéer att associeras med bolsjevism och den sovjetiska revolutionen och fördömdes effektivt utanför Sovjetunionen av såväl politiker som kyrkan som ett hot mot äktenskap och familj och inom universiteten återupprättades antropologin med en ny inriktning som definierade sig i opposition mot darwinism å ena sidan och marxism å den andra. År 2008 publicerade the Royal Anthropological Institute en bok med titeln Early Human Kinship som del av det prestigefulla projektet ‘From Lucy to Language: The Archaeology of the Human Brain’. Där konstaterade man att Engels hade rätt (Knight 2008). Även mormödrars insatser har återupprättats. Den så kallade mormorshypotesen visar att fler barn överlever småbarnsåldern om de har tillgång till den äldre generationens kvinnor och då framför allt mormödrar. Det gäller även i senare tid, som konstaterats genom forskning i finländska kyrkböcker från 1700-1800- talet (Bojs 2019).

Rent arkeologiskt motsägs Kent Andersson hypotes av de fynd som gjorts på gravfältet i Tuna Badelunda. Här följer under flera århundraden kvinnogravar som tycks ha ett samband i en institutionell kontext.

Patriarkal struktur?

Det finns mycket litet i den kontext som Tunas gravfält utgör som kan tolkas som att dessa kvinnor varit underordnat ett patriarkalt maktutövande. Det bör även gälla de tidigare så kallade rika kvinnogravar som finns i närområdet. Som jag nämnt tidigare kan dessa rika kvinnor ses som föregångare till kvinnan i grav X. I ett gravfält i Romfartuna har gravar från de första två århundradena e.Kr. undersökts. Gravfältet var beläget på ett krön på Äsåsen, ett avsnitt av Badelundaåsen. Åsen är numera starkt sönderhackad genom grustäkter. Läget i Äs var utmärkt i förhållande till kommunikationer. Den stora Badelundaåsen sträcker sig tämligen obruten 15 km från Mälarstranden.  Där kommer ett första hinder, åsen genomborras av en å, Lillån, med tillhörande dalgång. Lillån i sin tur rinner ut i Sagån, gränsån mellan Västmanland och Uppland (Hyenstrand 173:51-52).

Sagån – Lillån bör ha varit en viktig farled upp från Mälaren under forntiden, menar Hyenstrand. Likväl kan den ha blivit ofarbar ett hundratal år senare än gravfältet i Äs. En landhöjning på 0,5- 1 m kan mycket väl ha gjort att de kommunikativt goda förutsättningarna inte längre förelåg därför att ån blivit för grund för båtar, varför området övergavs, kanske för Tuna. Några rika fynd gjordes från gravarna som delvis hade rasat ner till följd av grustäkt. I en stor kista hade den döda runt halsen burit ett halsband med guldfoliepärlor, en klädnad hade hållits samman av en fibula och runt en tå hade en bronsring varit placerad. I rasmassor från en annan grav hittades en fibula, ett par pärlor och en guldberlock, 4,1 cm lång. Den är av en typ som har daterats till 100-talet e.Kr.  En silverarmring påträffades också. Den anser jag bör benämnas ormring av typ B enligt Anderssons klassificering (Andersson 1993 del 1:11).  Armringen består av en 0,5 cm tjock silverten som är böjd till en oval ring med ändarna omlott (Hyenstrand 1973: 36-39). Källor anger i övrigt att alla ormringar är av guld, men likheten med sådana ormarmringar är så påfallande att jag vill koppla den till denna kategori. Likheten mellan gravarna på Äsåsen, Romfartuna och grav X i Badelunda samt ett försämrat kommunikativt läge i Romfartuna kan indikera att människorna flyttade därifrån och etablerade gården Tuna.

Nu finns det forskare som menar att patriarkatet kom till Skandinavien redan under neolitikum med indoeuropéernas invandring (Gimbutas m fl, se Bojs 2019-04-21). DNA-forskning har visat att ”maktövertagandet” av indoeuropéerna gick mycket snabbt. De indoeuropeiska språken ska samtidigt ha etablerats. Förutsättningarna kan ha varit att invaderande folkgrupper, ridande eller med hästar och vagnar, mer eller mindre utplånade den ursprungliga manliga befolkningen och spred sina spermier och sitt DNA till den kvarvarande kvinnliga befolkningen genom våldtäkter. Snabbt fick de nya generationerna en annan genuppsättning. Men de kvinnor som födde dessa barn uppfostrade dem också men den ideologi som de själva var en del av. Alltså behöver inte patriarkatet som idé ha fått full genomslagskraft i samma mån som DNA. Det tycks som om patriarkatet var starkt under början av bronsåldern, men att det fick en mindre påtaglig funktion från och med 1200 fvt. Dessa forskningsrön faller utanför ramen för denna artikel men kan ge en förklaring till att Skandinavien hade en påfallande egalitär utformning under den tidiga järnåldern (se Cline 2014, Kristiansen &. Larsson. 2005, Brunsgaard Clausen 2022 i manus angående forskning om bronsåldern).  

Därmed är vi framme vid tiden för gravläggningen av en kvinna i grav X i Tuna utan att det går att konstatera en patriarkal struktur på platsen.

Tuna-namnet

Begreppet Tuna har som nämnts ovan betydelsen inhägnad, tun, gårdsplan och liknande. Det finns en omfattande forskningen kring Tuna-begreppet (se Andersson, T. 1968 och 1991, Holmberg 1969, Brink 1996 och 1999, Vikstrand 1997, Svenskt ortnamnslexikon 2003:328 m fl.). Vissa forskare menar att Tuna-orterna utifrån lokaliseringen till viktigare forntida vattendrag skulle kunna dateras till romersk järnålder, dvs tiden 0-200 vt. (Olsson 1976:71, Strid 1993:95). En tolkning kan vara att namnet Tuna kan ha till blivit en beteckning som lagts till en plats på grund av den verksamhet som bedrivits där.

Sammanfattningsvis anser de flesta att Tuna indikerar en plats för mottagande, välkomnande och avskedstagande och som geografiskt låg så att land- och sjövägar möttes under järnåldern. Utifrån föremål som hittats på platser som heter Tuna, inte minst sådana med båtgravar, menade Greta Arwidsson att det indikerade livliga förbindelser med Väst- och Centraleuropa och dessa platser kunde ha haft merkantil betydelse i form av centralorter för fjärrhandel (1948). Men på platser där människor möts utbyter man också idéer, tankar, knyter relationer och vänskapsband, ordnar fester och högtider och inte minst utbyter kunskap och erfarenheter. En sådan plats bör Tuna Badelunda ha varit under tiden från tredje århundradet och framöver.

Tunagravfältet

 Graven X hittades, som nämns ovan, i samband med ett husbygge 1952. Den var svårt sargad när arkeologerna kom till platsen. Senare vidtog en större undersökning som resulterade i att ett mycket koncentrerat gårdsgravfält upptäcktes. Förutom totalt fem kammargravar och ett stort antal brandgravar återfanns åtta båtgravar med kvinnor. Undersökningarna publicerades i sin helhet 1994 (Nylén och Strömbäck, volymerna 1 och 2). Lotta Fernstål ger en omfattande beskrivning av hur fyndet gjordes och vilka som var involverade i projektet (Fernstål 2003).

 Inga av de guldföremål som graven är berömd för hittades in situ utan i dumphögar där jord från grundgrävningar placerats. Att arkeologerna tillkallades berodde på att en halsring av guld hittades under schackningsarbeten. Det skulle så småningom visa sig att detta var den rikaste guldgrav som hittats i Sverige.  Guldföremålen bestod av en ormhalsring, två ormarmringar samt en fingring, också den en så kallad ormring. I resterna av gravkammaren hittades delar av en silversked och en blå glaspärla. När dumphögarna sållades hittades ytterligare en guldnål, en fingerring, två förgyllda silverrosetter samt ytterligare en blå glaspärla. Den senare guldringen var väl använd och var inte av typ ormring. Vidare hittades glasbitar som härrörde från en glasbägare av ljusgrönt glas och delar från två bronskärl (Fernstål 2003: 26-27).

Foto från Västmanlands läns tidning.

 De föremål som tilldragit sig mest uppmärksamhet är de så kallade ormringarna. Själva graven har definierats som en kammargrav, en kammarliknande träkista eller kistliknande kammare (Fernstål 2003: 25 och 227). Den har troligtvis varit tre meter lång, 1,5 meter bred och 0,5 meter hög (Ibid: 25). Den omgavs av en stor stensättning, 26 meter i diameter. Det nybyggda huset hade uppförts på graven.

Två ormarmringar samt en fingerring med en grön sten har också hittats i Tuna i Hjälsta socken strax norr om Ekolsundsviken och Hjälstaviken i Uppland, alltså mindre än 40 kilometer öster om Tuna Badelunda. Fyndet gjordes så tidigt som 1891. Om föremålen utgjorde del av deponering eller kom från en förstörd grav är tyvärr okänt (Fernstål 2003:52). Ormarmringar har således hittats på tre platser i närområdet.

Personen i grav X i Tuna

 Charlotte Fernstål väljer att kalla den gravlagda i graven X för person och inte kvinna. Hon säger visserligen att hon är överens med ett stort antal forskare att det rör sig om en kvinna men anledningen till att hon valt att omnämna henne som person och inte kvinna är flerfaldiga. Hon sällar sig till den skara som menar att företeelsen att vara kvinna och/eller kvinnlig eller man och/eller manlig till stor del är något socialt konstruerat och performativt. Snarare än att vara ett betydelsemässigt neutralt ord, är ordet kvinna ett begrepp med många associationer i vår tid och bör inte automatiskt föras tillbaka på forntida förhållanden. (Fernstål 2004:108 -109). Hennes ståndpunkt är viktig då det är uppenbart att den person som beskrivits i grav X har getts förminskande benämningar och inte sett som en aktiv självständig person. Jag ansluter mig till Fernståls ståndpunkt och anser att den döda haft en mycket aktiv och ledande position.

Som tidigare nämns är graven X den tidigaste graven på gårdsgravfältet och samtliga andra gravar är orienterade efter denna grav, som genom sin storlek, prakt och ålder helt dominerat gravfältet. Kammargraven skiljer ut den döda från hennes brända medsystrar. Hon är dessutom den enda av Tunafältets jordade kvinnor som inte begravts i båt. Samtliga jordade kvinnor tycks emellertid ha intagit en särställning. Vad denna särställning kan ha inneburit, förorsakar att jag vill undersöka vissa fenomen som kan ha förekommit under romersk järnålder.

Kunskapsbank

Fernstål har föreslagit att pärlbandsuppsättningar som hittats fullständiga i de senare båtgravarna samt i de danska samtida kvinnogravarna visar på en minnesbank, det vill säga att pärlorna i uppsättningen motsvarade kunskaper som bäraren förskaffat sig under livet. Dessa kunskaper kunde hon lättare associera till genom att alltid ha pärlorna tillgängliga. Jag finner detta mycket tilltalande, även om tolkningen är svår att verifiera. Men det skulle kunna visa på att de kvinnor som bär pärlbandsuppsättningar i Tuna- gravarna därmed visar på den stora kunskap de hade och hur de utgjorde en institution som varade i flera hundra år.

Vilken kunskap var viktig för var och en av dessa kvinnor i det dåtida samhället? Det innebar givetvis ett omfattande register. Som den som tog emot främlingar måste hon ha kännedom om släkter och avlägsna handelskontakter. Vilka kunde hon lite på och vilka hade visat sig opålitliga i olika led. Hon måste således ha skaffat sig god människokunskap.

 För sitt samhälles välbestånd bör hon ha ägt en samlad kunskap om sjukdomar och hur man kunde behandla dem, hur man tog hand om skador och vilka läkande örter hon hade att tillgå. Vid barnafödslar kunde hon ha varit den som sammankallade alla kvinnor som behövdes till stöd och var den som fanns vid den födandes sida. Hon kan rent av ha använt sig av ormgift som ett verksamt bedövningsmedel.

Hon behövde kunna leda och fördela arbete och se till att alla fick det de behövde. Beslutet om vilka växter som skulle odlas och var kunde ha vilat på henne.

 Hon var den som kunde berätta alla myter och hon hade det slutgiltiga ansvaret för sitt samhälles fortbestånd. Hon var den som sejdade och genom sejden var hon den som rådde med tonvikt på råd.

Årstidsfesterna, åtta till antalet, kan hon också ha administrerat. Mycket tyder på att lek och festligheter var en viktig del av den gamla kulturen.

 Hon kan även ha haft ett ansvar för tinget med en dömande och medlande funktion. Detta med tanke på att Tuna-gårdar har föreslagits ha haft en juridisk funktion.

Ansvaret för att lära och introducera sin efterträdare i alla de funktioner som ålåg henne, ingick även i hennes ansvar.

Båtgravar i Tuna

Åtta av gravkonstruktionerna från Tuna var båtgravar och alla bedömdes som kvinnogravar. Det påträffades två olika båttyper från båtgravarna i Tuna, sex stycken av typen stockbåt samt två av typen klinkerbyggd båt.  Båtgravsserien i Tuna var ofullständig och det finns misstanke att gravfältet fortsatte ut i åkermarken bredvid gravfältet. 

Att kvinnor var gravlagda i båtar tyder på att de även i livet var ute och reste till sjöss.

Slutsatser

Kvinnan som var återfanns i grav X hade en ledande roll i sin samtid. Sejd var en funktion som tillhörde den ledande kvinnan. Men hennes ansvar innebar så mycket mer än att enbart ansvara för kulten. Hon hade det ultimata ansvaret för hela sitt samhälles välstånd och fortlevnad.  Hennes ansvar sträckte sig också till hur tvister och konflikter skulle lösas och hur främlingar skulle bemötas. Hennes funktion gick i arv och hon var därigenom ansvarig att en yngre kvinna hade kunskap att ta över ansvaret, när den äldres tid var ute. Den ledande kvinnan ansvarade för ett visst område, var rådare där. Området kunde motsvara det som senare kallades socken. Tuna har föreslagits vara den första Tunagården. Men det fanns föregångare som vi kan utläsa av andra rika kvinnogravar. Likväl kan den verksamhet som bedrevs i Badelunda ha stått som mönster för senare Tunagårdar bland annat genom att vapen inte fick förekomma på tunet.

Den första kvinnan på gården som begravdes i Grav X måste ha varit mycket älskad och vördad eftersom hon fick en sådan överdådig grav. Att den handel hon övervakat också innebar att välstånd ackumulerats kan utläsas av de rika gravgåvorna. Hennes efterträdare i ämbetet som begravdes i båtar visas också speciell vördnad och att rikedom fortfarande ansamlades, som kan vi utläsa i det faktum att de till och med hade siden i sina kläder. Båten i gravsammanhang ha föreslagits ha en liminal betydelse i övergång från liv till död. Jag vill föreslå att båten också visar på att dessa kvinnor färdades på sjön eller havet. Ett tydligt exempel är det grav där båten ligger över den döda på samma sätt som båten används vid övernattningar under färder.

Kvinnorna vid Tunagården var bärare av uråldrig kunskap som skulle fortleva i ytterligare 700 år efter att den första graven anlagts. Någon patriarkal överhet kan inte spåras under dessa år.

Traditionellt har arkeologer varit män med mycket traditionella värderingar. I senare tid har genusteorier slagit igenom, men fortfarande är det svårt att hävda att en helt annan värld funnits där kvinnor varit ledande. Marija Gimbutas visade att så varit fallet men hon ifrågasattes länge. Kanske på grund av att hon kallade sina böcker The Goddesses and Gods of Old Europe 6500-3500 BC, The Living Goddesses och The Language of The Goddess. Att hon tycktes fokusera på gudinnor gjorde att arkeologer inte kunde eller ville se vad hon kommit fram till. Men det var inte i huvudsak gudinnor hon lade vikten vid, utan hur vi människor har levt i harmoni med naturen och varandra. Från de artefakter som hon och andra grävde fram i sydöstra Europa kom hon fram till att krig inte existerade och att människor föredrog lek och gemenskap. Det gjorde också att de kunde utveckla en hög kultur med märkliga byggnadsverk. Filmen Signs out of time, the story of archeologist Marija Gimbutas ger en bild av hennes forskning och det hon ville förmedla till vår tid (https://www.youtube.com/watch?v=BjE2-H1R9Zs).

Den forskning jag lägger fram är inget nytt under solen. Jag gör bara nya tolkningar av det som hittills har setts som kvinnors underordning självklar i en patriarkal värld. Jag menar att denna nu allenarådande världsordning är relativt sent tillkommen, men jag vill veta när, hur och varför den kom till. Det som tolkats som hustrur, döttrar eller prinsessor var högst troligt de ledande i sina samhällen. Istället för makt och krig stod de för att omsorg och där livsglädje var det viktigaste. Belägg för det vill jag lägga fram här. Jag vill också försöka visa hur och när patriarkatet tog över.